De går längre o längre mellan inläggen vilket inte innebär att nån behöver oroa sig snarare att vi har bättre saker att göra än att berätta om vad vi gjort. Nu är de bara en vecka kvar här i Kapstaden o de känns som att tiden bara flyger iväg. Vi har senaste veckan bott på lite backpacker-ställen och hos en gammal vän till Emelie. Här finns oändligt med saker att roa sig med, underbara stränder med surf o dyk, oändligt med vingårdar, fantastiska berg, nattklubbar och frestande restauranger, ((för mamma) o så har vi pluggat lite också). Det är svårt att samla allt som upplevts o snart är vi hemma så nu tar ja ett glas vin i solnedgången iställe!

I två dagar vari varit i Jo-berg, aka Johannesburg. Vi bodde med Mabels dotter som för oss då var den enda vi inte träffat i hennes stora familj. Dotterns (Kele) och hennes sambo överraskade oss väl med skönt sällskap som vi mer en gärna spenderar mer tid tillsammans med. I morse ringde klockan dock 05.00 och för att inte vara sena till flygplatsen i Jo-berg åkte vi straxt därefter. Landade i Cape Town gjorde vi runt efter 09.00 Hyrde bil och mötte upp en gammal vän till mig som skulle orientera oss aningens i denna fantastiska stad. Som i och för sig inte är helt ny för mig (E) men som ändå behöver åter introduceras.

Startade tiden i Cape med lite skönt häng på stranden och senare på eftermiddagen lite braii (grillning). (O) har nu dragit för att träffa två andra svenskar som är här i samma ärende som vi varit i Botswana. Jag väljer att stanna inne för att organisera upp sovplatser samt morgondagens studier. Nu har nästkommande kurs dragit igång och det ska bli lite svårt att lämna våra kära intervjuer och analyser. Resultatet var i full gång och nu ska detta brytas av för omvårdnadsinformatik. Men det ska hur som helst göras och om tankesmedjan förs uppe bland vingårdarna så kanske ändå att det kan fungera. Vi har inte så många dagar kvar här innan hemfärd och visst var det med blandade känslor som vi sade hej då till Mabel och Botswana. Tiden borta har varit som de flesta längre resor är, fulla av ett mindre liv. Bra dagar blandas upp med sämre dagar och någonstans där har vi levt. Vi har mått bra tillsammans men vi har även sagt lite hårda ord tillvarandra. Vi har upplevt tragedi samt sann glädjeyra. Och nu ska tragedi och glädjeyra återigen blandas när vi nu tar oss ann Cape Town och dess kontraster.

Önskar att natten kommer snabbt till mig så att jag får möta morgondagen och innehållet i Cape Town. Hittills är det en del som inte är som jag minns det, av olika anledningar. Jag är inte samma människa på ett antal områden som jag var ”back then” och jag är här i ett annat sammanhang. Men att Cape Town är en fantastisk innehållsrik stad har inte bestridits.

Take care.

Våra nya nummer:

Olof: +27725689060

Emelie: +27793938439

Hej, de va typ 10 dagar o en sisådär 1200 bilder på Emelies kamera sen vi yttrade oss här, sist. Så vart ska jag (O) börja, förra arbetsveckan gick åt mest till att göra klart med intervjuerna och analyserna, nu har vi ”bara” sammanställningen av uppsatsen kvar. Det firade vi med att åka norrut med nattåg i fredags, med oss hade vi Maria och Gustav och hopp om att inget skulle paja för oss på vägen, samt en vag förväntan om att få se några fler vildar ute i naturen. Efter nästan 24h resande på lokalt vis som Emelie berättar mer om sen kom vi fram till vår fantastiska Lodge vid Chobe river. I detta lilla hörn av världen möts: Botswana, Angola, Zambia, Namibia och Zimbabwe.

Det senare och närmare bestämt Victoriafallen åkte vi till på en dags-trip under söndan med vår personlige driver Michael. En väldigt trevlig pratglad local som gärna förfinade sanningen för att imponera på turisterna.. Zimbabwe har under mer än ett decennium drabbats av en ofattbar nedgradering under en mycket osympatisk herre som heter Mugabe. Hos människorna man möter här finns en desperation som jag aldrig tidigare stött på, situationen skär i en och ingen man pratar med verkar se något som ska bli bättre i det, det enda är: ”vi får se när Mugabe dör”. Han är ju 85 år så de borde inte dröja alltför länge, egentligen har han ju nyligen blivit ersatt, men det ska tydligen inte innebära någon reell skillnad. Ersättaren och hans fru hamnade förresten i en mystisk bilolycka 2 dagar efter han tillsattes som president, frun dog i ”olyckan”.

Lika hemska som den Zimbabwesiska situationen är lika mäktigt och fantastiskt är Victoriafallen. Man står på andra sidan i höjd (100m) med och upplever naturkraften, dånande och regn från alla håll (strålande solsken så det var stänk från vattenfallen). Det kommer aldrig gå att beskriva med ord och de var alldeles för blött för att ta bilder, men jag glömmer nog aldrig. Sen knatade vi ur den lilla lokala regnskogen som bildats av allt stänk i detta annars ganska torra landskap för att få en bättre vy från bron, bilder kommer på FB. Från bron kunde man göra ett av världens högsta bungy jump. Tyvärr hade vi taskig koll på priserna samt den Zimbabwesiska situationen som innebär att det varken finns några pengar att hämta ut i bankomaterna eller att VISA är brukligt. Vi åkte också till Victoria Falls Hotel som lever kvar som en bisarr kvarleva. Ett stort flådigt hotell med utsikt över fallen som byggdes i dåvarande Södra Rhodesia och tjänstgjorde som en lyxig oas för Britter med investeringsintressen i området.

Intrycken under dagen gjorde en ganska förvirrad men på hemvägen fick vi i solnedgången en fantastisk vy i skogen med den rödrosaorange Afrikanska himlen som bakgrund se en elefantfamilj korsa vägen och allt kändes åter fantastiskt bra.

Från vår lodge hade vi två safariturer med bil, och en båttur då vi hade flyt och hamnade på den lilla extrabåten som förde oss närmare krokodilerna och flodhästarna (uppmärksamma gärna ordvitsarna). Chobe game reserve är ett stort naturreservat med extremt rikt och varierande djurliv utan stängsel. Vi fick se det mesta och har som på ett djur prickat av The Big Five.

Nu är klockan 19.30 och Olof har dragit för att som brukligt är på onsdagar spela fotboll. Idag skulle tydligen en fransk (inom fotbollen) livsviktigt person dyka upp så jag skriver med spänning om att senare få höra hur en materialare från frankrikes landslag dykt upp för att kicka lite boll med pojkarna på Botswansk mark. Jaja… vi får se.  

O har väl beskrivit hur Vic-falls inte går att genom ord göra rättvisa. Men likt honom menar jag att upplevelsen att naturkrafter inte av denna värld, sent kommer att glömmas. Båtturen har även den en speciell plats i mitt hjärta då jag mötte mina kusiner girafferna. Solnedgångar som sätter hjärtat i gungning är mitt afrikanska livs levebröd.

De 24 timmar som Olof berättade kort om innehöll till en början nattåg från Gabs till Fanscictown. Med avgång 21.30 och ankomst 07.00 sov vi förvånansvärt gott på ett tåg som knappt höll ihop. Toabestyren var skönt äventyrliga när jag och Maria tillsammans balanserade ståendes över toaringen i en bläcksvart skrubb. Det fanns i alla fall en toasits och det tackar vi första klass, som för övrigt skiljde sig 20 kronor i pris från andra klass. I vår cupé snarkade vi kapp och väl framme i F var prioritet ett at finna på bussen som de kommande sex timmarna skulle skuffa oss till Kesane och lyxen. När vi förstod att vi skulle bli tvungna att vänta över två timmar lades fokus på att jaga frukost någonstans i en stad som ännu inte öppnat. Trevligt nyvakna och förvirrade som vi var fick ett litet fik att öppna tidigare. Halv mätta och halv belåtna begav vi os till bussen och klev på. Väntade en timma innan chauffören hittat på nycklarna och även fyllt bussen till bredden. Bredvid mig på ett smalt säte satt en lite tre år gammal Botswansk flicka. Modern satt bakom med en 10 månaders gamla son hon annars bär på ryggen på ett skönt smart afrikansk vis. En halvtimma in på den skumpiga resfärden föll det sig som så att flickan satte sig i mitt knä och ytterligare en kvart senare hade hon somnat i min famn. Och där i 35 gradig värme låg den lilla flickan och dreglande under djup avslappnad sömn. Det var trångt och det var svettigt och det är Afrika. Vägarna är grus täckta av det tunnaste lagret asfalt vilket har skapat genom tiderna stora gropar i hela vägarna så vår buss körde stora delar av de sex timmarna nere i diket näst intill. Vi kom fram väl svettiga och med irritationen liggandes utanpå orsakad av hunger och trötthet intog vi den underbaraste duschen en annan någonsin erfarit. Med nytändning intogs snart buffen som gav oss orgasmiskt kulinariska upplevelser och med impala, kodo samt krokodil på menyn byttes irritation ut mot extrem njutning och glädje över denna överdriva lyx. Med rum som smekmånadssviter och utsikt to die for levde vi gott. Olof har ovan berättat om mötet med Zimbabwe och kontrasterna upplevda var inte enkla att acceptera vill jag lova. Den första kvällen korkades en falska falskt bubbel upp och killarna avnjöt whisky och cigariller, allt detta i solnedgången som visade nya talanger. Småaporna hängde i trädet ovanför oss och allt kändes overkligt skönt. Tack SIDA.

I morgon ska vi ordna med lite finals och på fredag morgon tar vi bilen tillsammans med Mabel och åker över gränsen till Jo-berg. På söndag kommer vi till Cape och då ordas med nytt nummer för oss båda.

Take care over there.

I helgen åkte vi Khutse Game reserve med Gustav, Maria och Lebule (vår värds dotter). Vi åkte med hopp om att få se lejon, giraffer, savann, öken, köra 4x4 och sova ut bland cheetahs och ormar. Under vår drygt 4 timmars bilresa från Gabs var vår största oro att vi inte skulle komma in på området eftersom vi glömt en förbetalning för entrance i naturreservatet.

Vi hade hyrt en pick-up som jag (O) och gustav körde, de andra åkte i en lånad jeep. Sista 10 milen var på en 15 meter bred grusväg där vi nästan var helt ensamma, bara att gasa J Vi mötte några vattenhinder, bara att lägga i fyrhjulsdriften och doppa nosen, jävligt gött! Väl framme vid gaten så hade vi fördel av en local och blev efter en stunds tjabblande med Gate-guardsen insläppta på safari-området. Glada i hågen började vi vårt spejande inne på Game:t, vi kör på smala skogsvägar mad väldigt högt gräs på sidorna då det just vart regnsäsong, jag har just hunnit tugga i mig mackan som jag tog vid gaten och så krockar vi med en stor jeep.

Omskakade men nöjda att vi båda kan gå ur bilen granskar vi skadorna och kommer överens med de vi krockade med att vi ska kalla på polis. Vi fick då erfara att vänta på polis ute i ödemarken i botswana är en tidsödande uppgift. Min största oro låg i hur vi skulle få tillbaks oss själva och vår krockade hyrbil till Gabs. Efter några timmar beslutade vi att ta sällskapet till gaten och insåg gladeligen att vår bil faktiskt rullade. Lite före sex på kvällen hade vi klarat av ”polisförhör och fyllt i alla papper och insett att vår hemfärd nog fick förflyttas till söndagen.

Vi slog upp tält inne i safariområdet och gjorde en eld för att hålla preadators borta och göra maten varm. Efter den omtumlande dagen så fick vi en förvånansvärt trevlig kväll runt elden och under den afrikanska stjärnhimlen som inte är av denna värld, oändligt med lyktor som vakade över oss. Lagom före sänggång fick vi extra fart in i tältet då vi började prata om alla ormar vi hört ska finnas i Khutse: mambor, tre sorters kobror osv… Tidigt nästa morgon klev vi upp och åkte ut på en safaritur i jeepen som fortfarande var okej jävligt mysig morgontur ut i savann och öken. Vi fick se massor av olika bockar, gaseller och sånt, ”sekreterar-fågeln” blev till slut gruppens favorit, en stor fågel i svart och vitt med spektakulära tofsar.

Runt lunch var de dags för hemfärd med den krockade bilen och vi var nog allihop väldans nervösa. Bilen gick fint och klarade utan skal på högersidan alla vattenhinder och körningen i sig gav en glädjekick. Vi blev omkörda av ett sällskap jeepar vars förare hade ännu starkare glädjekickar än jag… En halvtimme senare såg vi en Pajero krashad efter två voltar i en buske 15m från vägen. Emelie agerade snabbt för den skadade killen med änglavakt som hade hunnit ta sig ur bilen, han var väldigt förvirrad och hade rejäla nack och ryggsmärtor. Vi plockade med oss den skadade killen och en del av deras grejer till Lethlakeng (närmaste tätort) för deras klinik och polisstation. Idag gick allt snabbare och efter några timmar var vi påväg mot hem med vår nyfunne vän Toby och skjutsade honom till sjukhus när vi äntligen var tillbaks i Gabs.

När vi väl kom hem så är vi väldigt nöjda med helgen, att vi kommit hem och att vår värdmamma förberett ett underbart Botswanskt kvällsmål. Alla klarade sig helskinnade och enda orosmomentet är vad vi kommer få betala för bilen. Att Toby vill bjuda oss på middag senare i veckan ska bli väldigt trevligt.

Nu har vi just tryckt i oss en grym frukost på Mugg&Bean med stans bästa kaffe och ska börja veckans analysarbete före det rä dags för ny safari på fredag kväll. Bilder kommer på FB senare i veckan.

Kram på er!

TIA- This Is Africa

Vilka former, vart man än vänder sig välformade bröst och rumpor på unga som gamla, tjocka som smala. O om man skulle råka titta på ett par då stirrar det väldigt ofta tillbaks provocerande bröstvårtor, de är väl bara att vänja sig TIA. 

Ska göra sista intervjun i e.m de känns väldigt gött, dem senaste har varit väldigt givande o nu har vi timmar framför oss av transkribering :S

Igår va jag (O) på Ex-pad-soccer, vi spelade på en cricket-plan me belysning av varierande kvalité vilket gör markeringspelet svårare när man möter Botswaner i svarta tröjor... Hur som helst jävligt kul, o ja fick lära mig  att ormarna här i stan mest va "Brown snakes" o man behövde inte va så orolig dem gav en bara huvudvärk några dagar. Gustav har flyttat från Sweden House till en amerikansk kvinna i 35-årsåldern. Jag försöker övertyga honom att hon vill ha han som Toy-boy, men vi får se, hur som helst har deras hund blivit nersprejad av en Kobra ena dan o andra dan fick de till frukost jaga bort en kobra från terassen...Hoppas vi får se lite kobror till helgen när vi ska på camping-safari till Khutsehelgen!

Ja, precis som Olof skrivit gav besöket i byn en insyn i det afrika vi någonstans mer varit intresserad av att möta. Också för att djupare få en förståelse till varför preventionsarbete kanske mer når stadsbor och de som kan ta sig runt och till det bedrivna arbetet. Efter dagens intervju inser vi ändå någonstans att med "testingkit" i väskan förläggs arbetet även utåt byarna. Men det är helt klart att de bosatta i byarna endast når en bråkdel av det preventionsarbete som görs tillgänglig för "alla" om du tar dig till det. Halvgoda socioekonomiska förutsättningar stärker HIV prevetionens genomslagskraft. 

Idag lyser solen och gårdagens möte med byn och barnen görs sig påminnd för endast bråkdelar. För så fungerar vi, hjärtat får sig entörn och sedan stiger vardagen in och delar på uppmärksamheten.

Nu kommer Mable förbi. Slår sig ner med oss och tar sig en kopp kaffe latte. Ikväll går vi ut för att fira St Patrics Day, med gröna kläder och en god öl avslutas kvällen på ett Botswanskt hak. Dagen har bestått av intervju och 33 gradig värme. Så lite avkoppling och ljummen sommarkväll är most welcome. 

Kram

Solen skiner igenom molnen och bränner lite på armarna de är skönt, sitter ute o skriver. Sov inatt 14 timmar o mår ganska bra, men är less på min fluktuerande feber som gör sig påmind om nätterna. I lördags var vi iaf på en närliggande safaritur i Mokolodi Game Reserve. En aning tillrättalagt med skötare till elefanterna och rovdjuren (chetaah och hyenor) bakom galler. En härlig öppen, skumpig safaribuss med chans att komma ganska nära djuren. Med oss åkte också Mabel (hon vi bor hos) och Magdalena (lokala studenten som också hyr rum av Mabel). Magdalena är en skön 29-årig Botswan som pluggar epidemiologi på UB, men hon hade aldrig sett en elefant. Det gjorde mig väldigt förvånad, men det är mycket man förvånas över som inte är som man trott om ”Afrikaner”. Det är klart att Afrika är stort och har tusentals olika sidor men som Svenne har man helt klart en del föreställningar innan man åker. Dem jag har träffat på hittills är förvånansvärt lata och bekväma av sig, bilen körs överallt, vilket också nog hänger ihop med, som vår värdinna säger, ”att för de flesta är att ha en bil något nytt och spännande”, det blir som en statuspryl på mycket starkare vis än hemma. Men utöver detta många av de vi träffar på verkar ointresserade av naturen och tar sällan sig ut i naturen på samma vis som hemma i Sverige. Tillbaks till safarin, Mabel och Magdalena satt mellan oss på safaribänken o tjattrade som piff o puff på Setswana, de beklagade sig ständigt över att de var skumpigt och obekvämt, återigen så förvånas vi. Kudu-tjuren var helt klart det min favorit med ståtliga horn och mönster över rygg nästan som vita krigsmålningar, dom sägs kunna hoppa 2.30 meter rakt upp i luften, ett mål att se före jag lämnar Afrika. Jag blev lite besviken på Zebrorna, kanske att Madagascar-filmen fått upp mina förväntningar, trodde de skulle va fräckare, såg ut som en blyg trött häst med spektakulära mönster.

Igår fick vi se mer utav det ”Afrika” man förväntar sig, vi åkte på biltur ut på landet med Mabel o hälsade på några bönder. Vi körde typ en timme och för varje km blev de mer och mer obebott och fler åsnor, getter och kor delade vägen med oss. Sen när vägen nästan tog helt slut svängde vi in till en familj som bestod av två föräldrar två typ mormorrar och 6 döttrar, (jag kände med mannen). Vi slängde in familjen i vår dunder-jeep och åkte på rundtur i byn, där de flesta pratade Setswana och möjligtvis lite trevande Engelska. Hemma hos bönderna satt det oftast två gamla gubbar under ett träd och drack Shake-Shake, traditionell öl som serveras i mjölkförpackning och med fördel skakas för inmundigande. Överallt fanns det barn som springer runt och leker och fascineras över de vita människorna och hamnar mer än gärna på foto. Här är det långt ifrån det vi mött i stan de här är långt ifrån bekväma av sig och brukar jorden till synes utan några maskiner alls. Vi bestämmer oss för att komma tillbaks en hel helg eller så men lämnar för mörkret och får med oss färsk majs, vattenmelon och någon squashliknande frukt/grönsak.

 Nu är de sol och vi ska åka o tvätta bilen, kanske bada lite pool före en intervju ikväll.

 Förresten nu har emelie lagt upp nya bilder på FB där bland annat Kudu och kanske nån gubbe me shake-shake så småningom. Finns också som länk från min Fb-profil

En fuktig träbänk blir bra plats för mig att slå mig ner på, jag väntar på Olof. Det är mulet och har regnat i snart fyra dagar. Den fuktiga träbänken står utanför en barnavdelning på Prinsess Marina Hospital. Sjukhussalarnas stora fönster vetter ut mot min träbänk. Fönster står öppna för vädring och barnskriken inifrån överröstar mina tankar om att här vill jag verka. Utanför, nästintill mig hänger barnkläder på tork. Det är buskar och murar som agerar torkanordning och jag omgärdas av handdukar och tygblöjor. En liten pojke busar bakom gardinen. Leker tittut med mig och han är som barn är alltjämnt.

Prinsess Marina Hospital är ett stort sjukhus med flertalet specialiteter. Beylor heter en intilliggande pediatrisk klinik för AIDS-sjuka barn. Här genomförs en tredjedel av våra intervjuer. Kliniken ligger på PMH´s område men är en egen enhet med avstickare runt om i Africa. Den är inte privat men kontrasterna vad gäller synbar rikedom och därmed större resurser står sig uppenbara i mötet med den intilliggande pediatriska avdelningens nedslitning.

När vi öppnar dörren till Beylor AIDS-klinik för barn kliver vi rakt in i väntrummet. Mammor står, sitter och ligger med sina barn i famnen. Äldre barn inryms däremellan.  Jag tänker att trots goda resurser står vårdtyngden sig övermäktig, och dessa är endast en handfull. Det är trångt och dagen har precis börjat. Vi kliver förbi trängseln och blir visade en trappa upp. I dyra soffor i ett väntrum, inte någonstans likt det vi precis passerat, slår vi oss ner för att vänta på Ryan, barnläkare och tillika klinikchef. Han möter oss på ett amerikanskt inbjudande vis och på ett hjärtligt sätt välkomnar oss till kliniken. Efter ett samtal är fyra intervjuer ordnade. En företeelse vi inte direkt varit bortskämda med här i Gabs, då detta är långsamhetens förlovade land. Ryan visar oss till en sjuksköterska han tänkt ut och vi tar i hand på vänskapens vis. Intervjun går fint och därefter ordnar Ryan återigen i en handryckning ett läkarbesök för Olof som de senaste dagarna inte varit riktigt pigg, med febertoppar och diverse andra tropiska symtom. Allt går snabbt och djupt in i magen känns det somewhat politiskt inkorrekt med ett så snabbt omhändertagande då kön under oss nu tagit sig ut på gården. Men med viss oro för min resekamrat tar vi emot gräddfilen som erbjuds och ser kontakter som en obehaglig förutsättning. Efter provtagning inbjuds vi till ett cocktailparty vid tillfälle. Och allt känns oförskämt bra men på samma gång obehagligt surrealistiskt när vi mot bilen passerar barnavdelningen till vänster om de dyra sofforna.    

14/3 2009

Och det fortsätter vara mulet. Det är lördag och denna helg tog sig en ny riktning då Olof är allt för dålig för att campa i det vilda. Eller jag insisterade nog på säkerhet framför äventyr som alltför mycket utsätter Olof för onödig fara. Vi stannar hemma och tar en helg av transkribering och istället nöje på hemmaplan. Igår kväll var vi ut, åt god middag med nått glas vitt i goda nyfunna vänners lag och kvällen var god och fin. Idag åker på en överdagen safari med guidad tur. Inte för långt från säkerhet och utan övernattning så får vi smaka på lite villt utan allt för stora vågspel. Runt den 23 åker vi på lite semester här i Botswana. Runt fyra dagar upp till norra Botswana aka Kesani och lite äventyr. Fyrhjulingssafari, båttur och vic-falls för att nämna några av våra förhoppningar och önskemål.  Innan dess ska ytterligare fyra intervjuer avklaras och transkribering avklaras. En förhoppning är också att vi nästa helg ska kunna genomföra campingen som planerad denna vecka. Jag menar att detta helt står i relation till hur min resekamrat då mår.

Den 5 mars give ´n take a few days, åker vi till J-burg, kör över gränsen med bil och övernattar någon natt. Sedan planeras det med flyg ner till Cape för att fortsätta studier och aningens semester där.

Dumela.

Kram/ E